muntadhirin

Jag hade den förr.

Tog av mig den.

Tog på mig den igen.

Vissa tyder på att, men Gud, det är ingen lek, bestäm dig...

Jag vill säga detta. Jag tog på mig min sjal när jag var 9. On top of my low selfesteem, så tog jag på mig den. Jag ville då. Jag ville ha på mig den mer för att jag såg upp till alla de muslimska flickor som jag kände, än vad jag själv ville. Det gick bra. Blev mobbad, men det gick bra alhamdulillah. I 8 dock, så gick det sisådär med känslan av, är det verkligen Ok? Jag var oerhört dramatisk och tänkte i vägar som, jag har aldrig känt vinden i mitt hår. Jag har aldrig fått fixa mitt hår med olika frisyrer. Och jag har aldrig blivit till 100% accepterad av samhället. Då, på den tiden, var detta väldigt stort för mig. Att bli accepterad av samhället. Det svenska samhället.

Jag kände att, när jag väl tog av mig sjalen, så blev det annorlunda på många olika sätt. Folk såg mig mer som en av DE, jag blev accepterad. Jag vågade få min röst hörd. Men jag insåg också att människor i min omgivning började gå över deras gränser. Gränser som jag satt upp som person. Både det motsatta och det samma könet gick över deras gränser.

Jag insåg att jag blev mer accepterad av hur jag såg ut, vad jag offra, än vem jag är. Vad jag är för något. En människa. Såsom alla andra. Förra sommaren, för ett år sen, alhamdulillah, tog jag på mig min sjal igen. Jag säger inte hijab, för att för mig så är hijab inte bara sjal på huvudet, utan allt som följer med. Hur man klär sig, hur man beter sig, hur man inte ska ta till sig all uppmärksamhet med vilje... Så jag säger att jag tog på mig min sjal igen, och fulländade min hijab.

Före och efter jag tog på mig sjalen så grubblade jag för mig själv över att mina vänner och grannar kommer tro att mina föräldrar tvingade mig till detta beslut. Vilket var absolut helt fel. Jag valde det självmant. Det är min frihet. Att jag fick välja själv. Besides, ska jag sitta grubbla över vad folket tycker om mig här i detta livet för en viss period, eller vad min Gud tycker om mig- för resten av evigheten? Jag valde Gud. Det var rätt för mig. Det kändes rätt för mig.

Innan jag tog på mig min sjal så var jag insatt på tanken att en muslimsk tjej är inte muslimsk om hon har sjal på sig. pff, man kan vara utan sjal men ändå vara en troende muslim. fasta, be läsa quraanen... Jag insåg att det jag höll på med var att intala mig själv att det är så. Men som det inte är i verkligheten. Gud sa att kvinnan ska ha på sig kläder som inte väcker, hur ska jag säga det, känslor hos andra som man helst ska undvika. såsom sexuella-och/eller hatkänslor. Och kvinnan ska täcka sin kropp och visa händer och ansikte.. Om ni frågar mig, som har testat med och utan sjal i sen ålder (sen och sen, jag var frtf i tonåren), om jag känner mig förtryckt, av sjalen. Så skrattar jag åt er. skrattar åt er patetiska slutsats. Jag älskar min sjal. Jag är mer livlig, kärleksfull, sjuk i huvudet (på ett bra sätt) och pratig (sominiden) med sjal än när jag var utan den.

Jag gillar också tänja på gränserna hos andra människor, måste jag erkänna. Eller tänja och tänja... Jag gillar, eller nej, jag älskar känslan av att visa ickemuslimer att muslimska tjejer kan göra oerhört mycket, med sjal också. Jag tar emot utmaningar, jag utmanar andra.. Jag chockar. Mest för mig själv. Mest för att jag vet att jag kan. Och andra tror inte att jag kan. Därför gör jag det.

Min bror sa en gång (flera gåner faktiskt, brainwashed är jag); My freedom, might be your prison; but have u ever thought about it the other way around. What if your freedom, is My prison?

So dear people. Let me be. I am free. More than you know; with our without my hijab xx